Egentligen borde jag vara ett mönsterbarn...

Skrifter och tankar om att leva med borderline.

Namn:
Plats: Stockholm, Sweden

2006-04-21

Allt är inte av ondo

Ofta när jag sitter och funderar över hur jag är och vad jag känner så tänker jag bara på de dåliga sidorna av att vara diagnostiserad med borderline. Att känslorna tar över och svallar på sina egna små vågor, utan att fråga mig hur de ska bete sig innan de springer iväg.
Det är ju självklart jättejobbigt att känna att man inte styr över sina egna reaktioner, men samtidigt kanske man ska vara glad över att man känner.
Det finns många människor vars problem är att de inte har förmågan att vara emotionellt mottagliga, och det är nog värre. Att inte kunna bli överlycklig, vansinnig, rädd, euforisk etc. Det är ju liksom lite fint att ha förmågan att bli rörd av saker som sker omkring en.

Kanske att man kan var i alla fall lite stolt över att man har en superförmåga? På samma sätt som Stålmannen har superbra hörsel och syn, är jag supermottaglig för känslor. Haha. Jag är en superhjälte!

2006-04-08

Julafton och tänder.

Jag brukar ofta komma ihåg vad jag har drömt under natten, speciellt de första tio minutrarna efter uppvaknandet, men det finns två drömmar som utmärker sig från alla andra.
Dessa två har återkommit i nästan tio års tid, med jämna mellanrum. På sätt och vis kan jag kanske förstå vad de betyder, men inte helt och hållet - och inte alltid i samband med det liv jag lever för tillfället.

Trasiga Tänder
I drömmen kan det ske när som helst, utan förvarning. Jag får kramp i munnen och börjar bita ihop. Jag biter och biter tills det börjar krasa i tänderna och jag får blodsmak i munnen. Ibland blir jag tvungen att stoppa in något mjukt tygmaterial mellan tandraderna för att inte alla tänder ska ramla ut på en gång. Detta resulterar i att mina tänder, speciellt de fram, blir lösa.

Den här drömmen hör delvis ihop med att jag är ganska noggrann med tänderna och hur de ser ut. När jag gick på gymnasiet hade jag alltid en vision av att jag skulle ramla rätt fram på en av korridorernas hårda stengolv, och slå ut alla tänder. Dock kan jag inte påstå att jag lider av lösa-tänderfobi, i alla fall inte längre. Jag misstänker att tänderna som objekt i dessa drömmar bildades under min gymnasieperiod, men att betydelsen ligger någon annanstans.

Jag läste i någon drömbok att om man drömmar om att tappa tänder kan det ha att göra med någon förändring i ens liv. Dock stämmer det inte på mina tandtapparperioder, om man inte superanalyserar varje detalj i konceptet Liv och Förändring.
Jag drömmer inte om att tappa mina tänder så mycket nuförtiden dock.

Panik på julafton
Under vissa perioder drömmer jag väldigt intensiva och verklighetstrogna drömmar om julafton.
Vi har alla samlats hos en släkting och det mesta är klart. Det snöar utanför och det känns gemytligt och hemtrevligt. Tills jag inser: JAG HAR GLÖMT ATT KÖPA JULKLAPPAR!!!

Vad som händer efter det är mycket varierande.
I en dröm fick jag åka till en närlivsbutik (mycket lik affären i byn jag bodde i som barn) och försöka klura ut olika saker att ge mina nära och kära från affärens spartanska sortiment. Det kan vara allt från kollegieblock, mössor, strumpor, konserver etc.
I en annan dröm försökte jag se mig omkring i mitt rum för att hitta oanvända saker som skulle kunna passa varje enskild julaftonsgäst (exempelvis skedde detta nu i natt). Böcker är alltid bra, eller klädesplagg. Ibland även kontorsmaterial eller lampor (och då menar jag inte glödlampor).

Det hela resulterar naturligtvis i en slags panikartad och hemlig kraftansträngning, där jag samtidigt måste agera som om ingenting har hänt. Allt ska vara frid och fröjd på julafton, och det skulle ju vara ytterst pinsamt om folk kom på mig med att inte ha köpt en enda julklapp till någon, när alla har så många presenter till mig.

Jag tror inte ens mardrömmar är lika lättande att vakna upp ifrån som dessa drömmar. När man inser att jag inte behöver stressa omkring på bensinmacken en julaftonseftermiddag, eller försöka hitta nödpresenter i form av gamla dagstidningar och hushållsporslin.

Ibland är det verkliga livet ändå rätt bra.

2006-04-07

Score!

Jag klarade det. Och jag fick belöning för mödan.

"Tanten" var jättebra. Hård och mjuk på samma gång. Väldigt talför och konstruktiv.

Var asnervös i väntrummet och satt med stolen in mot väggen. Vid varje ljud hoppade jag en meter upp i luften, och spanade efter kvinnan som jag visste skulle bli min bödel.
När hon sedan kom och ropade upp mig kunde jag inte annat än småle. Jag vann! Jag och min kompis hade tidigare under dagen diskuterat hur en kvinna med hennes namn ser ut.
Jag hade trott att hon var i 55-årsåldern, gråhårig och "rejäl". Och jag hade rätt! Hon såg ut som en riktig helylle bondmora.

När vi kom in på hennes rum frågade hon vad jag ville henne (på ett frågande sätt, utan att vara otrevlig) och jag gav henne min lapp. Hon läste igenom den högt och ställde adekvata och nödvändiga frågor på de delar som var mer eller mindre oklara.

När vi var färdiga sa hon att hon skulle jobba för att se till att jag så snabbt som möjligt får komma med i en nystartad DBT-grupp nära mig, och om det inte finns plats så sätter hon upp mig i kö på Huddinges DBT-väntelista.
Hon trodde dessutom inte att jag enbart hade borderline, utan även bipolära problem - beroende på mina intensiva svängningar i humör och temperament.
Jag fick ny medicin också. Hon sa att min förra medicin (Zoloft) kan ha flera negativa biverkningar på vissa personer, så nu blev det Fluoxetin (typ som Fontex) och Atarax när det blir för jobbigt. Jag är dödsnöjd.

Problemet är att man alltid blir så orolig att man glömt att säga något, eller att det har blivit något missförstånd någonstans. Att jag överdriver eller underdriver. Det är svårt att alltid känna att allt måste vara så perfekt. Att man måste göra rätt, och om inte så går allt åt skogen. Dessutom funderar jag ju på vad hon egentligen tänkte om mig - vad hon skrev i journalen men inte sa... ja, ni vet.

2006-04-06

Lista inför läkarbesök

Senast jag var hos läkaren (magkatarr) passade jag på att säga att jag mår piss och att jag skulle behöva prata med psyk igen. Jag berättade om hur jag mår och vad som händer i mitt liv, och han skrev genast ut ännu en remiss till öppenvården.

Den sista gången jag var på psyk frågade läkaren vad jag ville med det här besöket, och jag sa att jag ville ha terapi - gärna kognitiv. Hon sa då att det inte finns tillräckligt med resurser och att det skulle bli svårt att få för mig. Naturligtvis frågade jag vad det är som behövs för att få sådan hjälp, och hon svarade något som i slutändan lät som att man ska vara på gränsen till självmord.

Så illa är det kanske inte ställt med mig. Jag har nästintill aldrig tänkt i de banorna, men jag fungerar inte normalt som det är nu. Jag har skola, vänner och relationer att bry mig om och jag håller totalt på att sumpa allting. Den här gången tar jag inte ett nej som svar.

Idag är det alltså dags. Klockan 14.00 ska jag infinna mig på öppenvården för att samtala med Överläkaren (hu!). Därför har jag skrivit en lista över allt jag måste ta upp. Vet inte om jag själv ska läsa upp den, eller om jag ska lämna in den så hon får läsa själv. Beror på hur farlig hon är.
Anyway, här är den (utan inbördes rankning):

  • Självhat
  • Självskadebeteende
  • Oförmögenhet (orkar inte, bryr mig inte)
  • Tomhet (ibland känns ingenting)
  • Vanföreställningar (jag tror att saker sker som inte sker)
  • Paranoia (alla talar om mig och tänker på mig och tittar på mig)
  • Hör röster (under extrem stress, hör ihop med vanföreställningar och paranoia)
  • Ilska
  • Snabba humörsvängningar ("som en pendel")
  • Ångest
  • Panikångest
  • Spelar olika roller (För -mamma, -bekanta och -nära vänner)
  • Ätstörningar
  • Sömnstörningar (ibland 20 h sömn, ilband 2 h - typ som humöret)
  • Har svårt att umgås med andra som mår dåligt (svarar inte i telefon, snäser)
  • Social fobi (hör ihop med dagsform, vanföreställningar och paranoia)
  • Ljuger
  • Ser saker som rätt ELLER fel, och har svårt att ta när dessa bli omkullvälta)
  • Konstant fysiska åkommor (förkylningar, magproblem, kläda, etc.)
  • DBT & medicin gjorde allt bättre (enl. nära vänner)
  • Kan inte leva ett normalt liv - skola, vänner, jobb, relationer...
Wish me good luck. Jag är skitnervös...

2006-03-30

Overload

Jag brukar jämföra min hjärna med en gammal dator. All data utifrån processas i mitt huvud, för att senare kunna falla på plats och hamna i rätt mappkategori.
Det finns kategori
vad-jag-tycker-är-Rätt,
och kategori
vad-jag-tycker-är-Fel.

För att kunna avgöra huruvida den information jag får är det ena eller det andra processas den och placeras in i min personliga ideologi-mapp. Där har jag redan sedan tidigare bestämt vad jag tycker och tänker om saker och ting, och deras relaterade underkategorier. Jag är benhård på indelningen. Rätt eller Fel. Inga gråskalor. Det här är ju en mycket gammal dator och man kan inte bara, med ett lätt tangenttryck, ändra i mapphierarkin.

Under en vanlig dag då jag inte erfarat några motaktioner fungerar verket riktigt smidigt. Allt faller in på sin plats och lämnar över tänkandet och måendet till mig.

Plötsligt händer något. En konflikt. Någon har åsikter om varför jag placerat en viss sak i exempelvis Fel-mappen. Jag måste nu snabbt komma fram med alla argument för min sak, så att jag inte ska behöva flytta saken. I min panik över att söka behålla platsen övervägar jag inte ens att det kan ha blivit ett fel, utan hävdar ihärdigt att allt har gått rätt till och lägger fram alla bevismaterial för mitt påstående. Någonstans långt inne börjar jag dock känna att det kanske har blivit något missförstånd. Det börjar bubbla därinne.

Eftersom det är OMÖJLIGT att flytta en fil mellan mapparna sker nu det som kallas härdsmälta. Jag har någonstans insett att det verkligen har blivit ett fel, men att jag inte har kunskap nog att kunna överföra filen till rätt ställe. Jag försöker tänka över situationen, och korta stunder kan jag se klart på problematiken för att sedan snabbt falla tillbaka i det gamla mönstret. Vi måste rädda filen, till varje pris! Om jag släpper taget nu erkänner jag att jag från början kan ha haft fel, vilket på sätt och vis också fördömer hela min mapphierarki och den ideologi som ligger bakom.

Plan: Rädda Datorn tas fram, med nödargument (ad hoc) som är mer eller mindre bristfälliga, personliga påhopp och hot (som ju kan få personen att tappa fattningen och glömma vår egentliga dispyt) och naturligtvis det emotionella spelet. Att spela på känslor är en gammal välbeprövad, om än ond, teknik som kan användas i de fall då ingenting annat hjälper.

Tyvärr finns det gånger då inte ens dessa välbeprövade metoder fungerar - och det är då jag freakar ur. Hjärnan kokar över. Overload.
Jag förstår inte riktigt själv vad som händer - det är som om någon annan tar över. Jag hör ljud, jag börjar mumla, jag gömmer mig under saker, jag stympar. Jag slutar existera i den form jag vanligtvis tillhör.

Tänk att en så liten sak kan få så stora proportioner. Märkligt. Och hitintills olösligt.
Tips?

Ibland...

Alla har väl någon gång känt att hela världen kretsar kring dem. Som barn är det ju så konstant, medan man som vuxen kanske inte vill erkänna det lika ofta.

Man känner att allt man gör och säger observeras av alla närvarande (och kanske även de som inte är närvarande), och att man bedöms utifrån ens egna aktioner.
I stort är det väl så på riktigt, men jag har en känsla av att jag ganska ofta överreagerar på dessa utsagor.
Visst vill väl de flesta bli uppmärksammade och omtyckta av människor i och omkring sin absoluta närhet, men att vara nästintill besatt av att älskas av alla kanske egentligen är rätt dumt.

Jag har sedan barnsben alltid gjort mig till, skämtat och varit inställsam enbart för att vinna respekt och bli positivt uppmärksammad av människor omkring mig - oavsett vad jag egentligen tycker om dem. På något sätt känns det som att ligga steget före om man har möjlighet att vara kvicktänkt och driva med sig själv på sin egen bekostnad, så att säga. Att vara självutlämnande på ett falskt sätt, där ens jag egentligen är en helt annan människa än den man är bakom masken.

Jag vill kunna vara allt det de är utan att behöva lämna det jag är. Jag vill kunna vara lika duktig på att måla som andra jag känner, eller lika noggrann med städning som andra jag känner, eller lika duktig på datorer som andra jag känner eller tala fler än tre språk som andra jag känner. Jag vill vara bäst, fast utan att vara den bästa...

Jag är förbaskat trött på att alltid behöva tänka på vad folk tycker om mig. Att behöva vara folk till lags för jämnan, även om det inte alltid märks.

Jag blir så imponerad när jag pratar med människor som säger att de gör vad de själva vill, utan att bry sig om vad folk tycker. Är det bara skitsnack, eller talar de sanning? Kanske är det inte bara jag (/vi) som är besatta av folks reaktioner, utan de icke-besatta som är galna?

2006-03-23

En vanlig dag

En vanlig dag är jag ganska arg. Arg och lite irriterad.
Det är inte som om jag är arg på något specifikt, eller på grund av något särskilt (eller så är det väl precis så) - men ALLT gör mig åtminstone lite uppretad.

Låt mig förklara.
Om vi tänker oss att man kan dela in mina personliga irritationsfaser i tre olika skeden;
Normal, På Gränsen (eng. borderline, komiskt) och Förbannad, så skulle jag vilja ge exempel på vad för sorts saker som irriterar mig under vilket skede jag för närvarande befinner mig i.

Normal:
  • Att få en oförklarlig räkning på något man redan har betalat
  • Datorn hänger sig, knäpper till och startar om sig själv - precis när jag håller på att skriva ett fenomenalt inlägg
  • Strumporna spricker i hälen när man drar upp dem över vaden
  • Soppan är för varm och bränner mig på tungan när jag glömmer att blåsa innan jag för in skeden i munnen
På Gränsen:
  • Gruset på marken knastrar för högt när jag går på det
  • Barnen i lekparken leker för högljutt
  • Kassörskan på Konsum visar för mycket tänder när hon ler
  • Mina skor har en irriterande fläck längst ut på spetsen
Förbannad:
  • Tyvärr... Här är det redan kört. Nu existerar ingenting som inte gör mig rosenrasande.

Att tvingas bli så här arg är naturligtvis både ansträngande och ennerverande för mig och mina medmänniskor. Det är jag oerhört medveten om. Ibland lyckas jag bita ihop, det är inte alltid rätt att säga vad man tycker och tänker har jag lärt mig, och ibland hoppar det in en liten farbror i min mun och tvingar upp gapet på vid gavel så att alla okvädesord bara ramlar ut. Sorry!


Jag försöker bättra mig...

Egentligen borde jag vara ett mönsterbarn...

Jag föddes på en söndag, fars dag.
Första gången jag gjorde väsen av mig var också en söndag, mors dag.
Så perfekt. Som gjort för att bli det perfekta barnet. Ett mönsterbarn.
Okomplicerat, lättsamt, kärleksfullt och oproblematiskt.

Men jag har borderline.